Kapitel 1
Lena drar upp vänster skjortärm och sneglar ned på klockan som visar kvart i åtta. Hon jämför snabbt med urtavlan på väggen borta i hallen där hemma för att försäkra sig om att armbandsuret tickar rätt.
Hon sitter i vardagsrummet framför ett dukat bord som hon helst hade dukat av för en timme sedan. Erik är sen hem – igen. Framför henne står en korrekt uppdukad servis med förrättsbestick och två sorters glas. En för vin, en för vatten. Fina servetter i tyg vackert ihopknutna med rosett. Mitt emellan serveringarna: en karaff med rött vin – perfekt till den älgstek som blivit kall och oätlig där den stått tillsammans med Lena och väntat på Erik som varken dykt upp eller hört av sig. Tidigare hade det inte hört till vanligheterna. Erik hade alltid varit duktig på att höra av sig om något oplanerat dykt upp. Och om han inte kunnat ringa så hade han i varje fall alltid sett till att skicka ett SMS. Men ingenting hörde längre till vanligheterna sedan ett par månader tillbaka. I alla fall inte när det kom till Erik som i slutet på sommaren blivit mer och mer reserverad bara för att i början på hösten bli introvert och, enligt Lena, en enstöring. Och hon kunde inte förstå varför. Semestern hade ju varit så bra. Ja, nästan perfekt. Fyra veckor tillsammans, den bästa på västkusten. Hon, Erik och deras enda barn, Lou.
Dom hade varit en lycklig familj där de sprungit runt på Liseberg bland sockervadd, popcorn och varmkorv i den tjoande ljudkulissen med karuseller som for omkring likt missiler i omlopp där inne. Ett organiserat, men glatt, kaos. Lena minns särskilt när Lou satt på Eriks axlar och försökte kasta ner plåtburkar med bollar i ett av stånden. Hon hade inte prickat speciellt många burkar men ändå fått första pris – en stor kanin med ett ännu större leende. För Lena var detta mer än bara en kanin – det var ett kvitto på hennes förverkligade familjedrömmar. Det var precis den här typen av scenarion Lena drömt om skulle hända när hon träffade Erik. Den lyckliga familjen på ett tivoli som charmar sin omgivning. Samtidigt gillade hon inte den där kaninen. Det breda leendet. Det stora, breda, onaturliga leendet. Det skvallrade om någonting. Den där kaninen skulle genomleva hela livet med ett stort, brett jävla leende. Oavsett vad skulle den alltid sitta och le någonstans. Bekymmersfri. Som en jävla metafor av ull och bomull för att endast det fiktiva och påhittade kunde gå genom hela livet, oklanderligt bekymmersfria och lyckliga, medans de köttsliga och tänkande skulle uppleva korta diabilder av lycka i livet. Små korta stunder av villkorslös lycka och breda, onaturliga leenden. Däremellan sorg, likgiltighet, lögner, svek och grå vardag.
Lena funderade på den där kaninen medans hon petade i den kalla och hårda älgsteken som stod där på bordet framför henne. Om semestern hade varit en fyra veckors lång diabild av lycka så hade hösten varit just början på sorg, likgiltighet, lögner, svek och grå vardag. Och med Eriks frånvaro färskt i minnet tydde ingenting just nu på att fler diabilder var att vänta. Tvärtom.
Ju mer Lena tänkte på det, desto mer insåg hon hur diabilderna kommit allt mer sällan i sina intervaller. Men så hade det inte alltid varit. Det hade ett fint liv tillsammans med många höjdpunkter och milstolpar. Barn, förlovningar, äktenskap och kärlek. Och om sommaren hade varit en diabild av lycka hade de tre första åren varit en mastodontfilm av villkorslös kärlek och obegränsad lycka regisserad och orkestrerad av Gud själv. Tillsammans hade dom varit ett självspelande piano.
Lena minns hur de träffades. Hon var 23 och Erik ett par år äldre. Hon pluggade ekonomi på Handelshögskolan på den tiden. Det var en fredag sent i maj och Lena hade bemästrat den sista tentan för terminen. Siffror och logiskt tänkande hade aldrig varit några större problem för Lena som hade dansat sig igenom de första åren samtidigt som hennes vänner hade behövt sitta uppe sena kvällar och ibland nätter för att ha bråkdelen av en chans att bli lika duktiga som henne. De andra i klassen kallade henne för miniräknaren. Hon hade tagit det som en komplimang och det var nog meningen också.
Sista terminen innebar i regel fest. Vana trogen hade de gått tvärs över Sveavägen och in på Retro Bar. Där var ölen billigast vilket innebar många och glada studenter. Oftast hade dom hållit sig kring city eller Vasastan hela kvällen vid tidigare tillfällen men med tanke på att det var en försommarkväll och att Lena och hennes vänner Kajsa och Sofie varit svältfödda på sol under hela våren bestämde de sig för att ta gröna linjen till Slussen och spendera hela kvällen på Södermalm där kvällssolen alltid låg på som bäst. I alla fall kring Söder Mälarstrand och Mariaberget. De tog tunnelbanan från Rådmansgatan till Slussen. Ut på Götgatan där solstrålar letade sig in från Sankt Paulsgatan. De gick ner för Götgatan och uppför Hornsgatspuckeln, in på Bellmansgatan och vidare mot Monteliusvägen. Stans bästa adress. Ett promenadstråk på ett par hundra meter på kanten av Mariaberget med utsikt över hela stan. Monteliusvägen hade varit full av folk – de flesta strömmade ut eller in från Ivar Los park som alltid var fylld till bredden med solbadande människor den här typen av soliga sommarkvällar. Överallt såg man gröna ölflaskor som blänkte i solen, vinboxar som tömdes i muggar, sannolikt stulna från seven-eleven och leende ansikten bakom solglasögon som begick säsongspremiär. Nedanför dom hade Riddarfjärden legat spegelblank och blåguldig.
Lena, Kajsa och Sofie hade suttit sig på en bänk och delat på två flaskor vitt, svalkande vin som de läppjat på ifrån de vita, räfflade plastmuggarna de snott med sig från toaletterna i skolan. De tre tjejerna hade blivit fnittriga och berusade där de satt samtidigt som den sista solen höll på att rinna av bakom Västerbron. Solstrålarna kysste takåsarna på Kungsholmen godnatt innan de försvann och lämnade himlen rosa. Himlen var deras att göra vad dom ville med då. Som ett oavslutat ark där solen hade skrivit de första sidorna på fredagens novell och nu var den deras att skriva klart. Fredagen. Kvällen. Novellen. Livet.
Tjejerna hade gått in till Ivar Los park. Även om de var väl medvetna om att det var en populär park var Södermalm en outforskad stadsdel för dom. Det hade varit så annorlunda kultur på andra sidan Västerbron jämfört med exempelvis Vasastan eller Kungsholmen – stadsdelar de själva var mer bekanta med. Här satt någon skräddare på en filt och spelade trumpet. I ett annat sällskap satt ett gäng killar i manchesterjeans barfota och räknade myror som kröp omkring på deras fötter. Lena mindes det där gänget. De var sannolikt påverkade av droger. Lena fascinerades av det märkliga gänget och det faktum att ingen annan i parken verkade bry sig. Det var väl så det var på Södermalm – fritt. Hon försökte smälta in i jargongen, spela oberörd. En pundare som räknar myror var väl ingenting. Men det fanns ett sällskap som stack ut från den bohemiska sfär av människor, instrument och ylle. Fyra killar, något äldre än Lena och hennes vänner. De hade rena jeans och vita t-shirts. Dom var dom som inte sprang omkring barfota och spelade flöjt och rökte hasch. Det var grabbarna som satt på en bänk med sina svarta Ray-Ban solglasögon på trots att solen redan gjort patron ur. Det var grabbarna som uppvisade ett närmast overkligt självförtroende. Det var grabbarna som såg nästan uttråkade ut av det skådespel som utspelade sig i parken på Söders höjder. Lena tänkte att dom var världssvana och coola. Svårimponerade och spännande. Svårfångade och attraktiva. En utmaning. Speciellt en av killarna fångade Lenas uppmärksamhet. Erik.
Ett par kilometer hemifrån. Erik sitter på Roslagsbanan på väg hem mot villan i Täby. Där hemma: en dotter och en fru, förmodligen i uppror. Han är sen igen, bara det en skam i sig. Men anledningen till sin sena ankomst: oförlåtlig.
Han är klädd i kostym med skjorta och slips. Trots detta: han ser sliten ut. Kostymen, nyligen hämtad från Täby kemtvätt, har inte längre sina pressveck kvar. Skjortan undertill är skrynklig trots att han strök den så sent som i morse. Slipsen har han inte brytt sig om att knyta tillbaka. På sätet bredvid står hans portfölj. Den skvallrar om att han lever ett ordnat liv. Men det stämmer inte längre.
Erik försöker sortera tankarna så gott det går. Identifiera vart skammen ligger på som mest. Lögnerna. Sveken. Hemlighetsmakeriet för sin fru och sin dotter. Och även om det rör sig om otrohet tänker han att det finns olika grader i helvetet. Att det här någonstans sker professionellt. Å andra sidan: som om det skulle lindra?
Den här kvällen var inte olik de andra kvällarna. Han hade lämnat kontoret på Sveaplan där han är mellanchef på konsultfirman Pihlgren & Son. Vidare hade han promenerat Sveavägen ner mot Sergels torg, där han hade tagit sig ner i den källarlokal på Kungsgatan 43 som skulle utgöra skådeplatsen för det dubbelliv han anammat det senaste halvåret.
Exakt genre på stället hade varit svårt att sätta fingret på. Samtidigt var det uppenbart: en samlingsplats för män med sexuellt avvikande fantasier som behövde ta sig uttryck fysiskt. Mestadels äldre män. Inte sällan framgångsrika. Här återfanns toppadvokater, framgångsrika jurister, överläkare och professorer. Fan, till och med en av Stockholms högsta polischefer trillade in här ett par gånger i veckan. Eriks roll i denna dekadens; striptease.
Alltså: Erik kom inte hit för att njuta eller få stimulans. Hans jobb var att tillgodose andras sjuka behov. Det hade börjat som en fantasi. En lekfull tanke som växt sig starkare för varje dag tills den gjort schackmatt med hans sinne.
Nu gjorde Erik erotiska shower tre kvällar i veckan, tre timmar åt gången. I början hade det varit spännande och roligt och samtidigt gett en extra sedel i plånboken. Ikväll tog han hela grejen ett steg längre.
En VD på ett börsnoterat säljföretag hade viftat till sig Erik med en sedelbunt efter kvällens sista dans. Tanken hade varit att snabbt ta sig hem till Lena som han visste hade ordnat med middag där hemma. Men samtidigt som familjen gick i renoveringsplaner och redan hade stora utgifter så hade varje chans till en extra inkomst senaste tiden lockat honom mer och mer. Och för att vara ärlig: Erik hade börjat gilla hela grejen. I alla fall när han befann sig mitt i den.
VDn hade tagit honom i handen och lett honom vidare in i ett bås bakom ett lila draperi i sammet. Han hängde av sig kavajen och började lossa på slipsknuten samtidigt som han vände sig mot Erik.
“Har du varit med en direktör förut?”, sa han och slickade bort svetten från överläppen.
Erik – paralyserad, rädd… och upphetsad.
Nästa, Näsby park. Erik reser sig, tar sin portfölj och kliver av tåget. Det är mörkt och rått ute. Hösten kom tidigt i september, tänker han. Ett par höstlöv dansar förbi hans fötter av det vinddrag som blir till när roslagsbanan åker vidare i mörkret.
Han promenerar de tio minuter det tar från hållplatsen och hem. Ju närmre hemmet han kommer, desto mer drar han ner på tempot. 50 meter kvar. Han känner hur han drar benen efter sig. Framme. Han trycker ner handtaget till grinden och öppnar försiktigt. Han vill undvika det gnisslande ljud som blir av gångjärnen som törstat efter olja sedan förra våren. Han trevar upp för stentrapporna fram till den stora trädörren. Genom fönstret ser han hur två stearinljus flämtar på matbordet inne i vardagsrummet som vätter ut mot äppelträden på framsidan. Erik tar ett djupt andetag och öppnar dörren i utandningen.
Lena håller som bäst på att duka av. Hon nästan svävar fram över golvet där hon fraktar ut den stora silverbrickan med älgstek från vardagsrummet. Hon ser honom i steget, stannar till ett par sekunder, betraktar honom i besvikelse innan hon försvinner vidare in i köket. Hon har gjort sig fin. Det är inte ofta han ser sin fru i läppstift men det gör han ikväll. Fina skor inomhus hör inte heller till vanligheterna. Hon har på sig en fin skjorta och uppsatt hår. Tänderna, är dom alltid sådär vita? Och där, smyckena han hade köpt i julklapp i fjol. Hade han inte varit besviken på sig själv innan så blev han det nu.
Erik blir så matt att han inte ens försöker förklara sig. Han sjunker ner i fåtöljen i hallen. Drar av sig skorna, hänger av sig rocken på en galge och lommar in i köket. Lena står bakom kylskåpsdörren. Eriks första tanke: skönt att slippa ögonkontakt.
“Hej.” Säger han. “Hur mår du?”
“Vad tror du?” Lena smäller igen kylskåpsdörren och tittar på honom. Erik vänder direkt ner blicken i golvet.
“Jag förstår att du är arg men… “
“Men?” Lena viker inte blicken en millimeter.
“Men jag har haft problem med en av konsulterna på jobbet och fick sitta över ett par timmar kväll.”
Lena känner direkt igen en lögn. Fy fan vad beiget att skylla på jobbet, tänker hon. Är det nån som går på sånt fortfarande?
“För att ha hjälpt en konsult så ser du väldigt skamsen ut. Brukar du göra det efter en god gärning?”
Erik är inte dum. Han förstår att bluffen landat snett.
“Jag måste ta en dusch.”
Erik vänder sig om och går uppför trapporna till badrummet. Han vrider på duschen och riktar ansiktet snett upp mot munstycket. Han drar handflatorna över ansiktet, upp över hjässan och stryker dom bakåt genom håret och låter det heta vattnet sköljer över honom. Han tänker på första gången dom träffades. Minnena är glasklara trots att han varit berusad. Han hade suttit och druckit öl i Ivar Los park tillsammans med Hannes, Sebastian och Pontus – tre klasskamrater som han pluggade tillsammans med på Universitetet. Han minns dom jobbiga klasskamraterna från gymnasiet som han till varje pris försökte undvik – pundarna som hade haschat bort hela skolgången. Luffare från Sollentuna som inte hade gjort ett ärligt handtag i hela sina liv. Spenderat dagarna med att springa omkring och syssla med droger. Hade det varit som förr i tiden, att polisen kunde gripa en för lösdriveri hade dessa grabbar suttit på livstid redan under gymnasiet. De hade tagit LSD och rökt amfetamin öppet i parken den där kvällen. Antingen hade de inte brytt sig eller så hade dom velat att folk skulle se. Det var det som var grejen med pundare – man visste aldrig vad dom egentligen ville. Förutom att bli höga på vad som helst, när som helst, hur som helst. Det var det som var så märkligt, tänkte Erik samtidigt som vattenstrålarna från det guldiga duschmunstycket genomborrade det tjocka lagret av balsam som låg som ett snötäcke uppe på hans bruna hår, att om inte just dom här grabbarna blivit stans största pundare så hade han inte träffat Lena. Hade han inte behövt undvika dom hade han och vännerna förmodligen satt sig någon annanstans och sannolikt gått miste om den tjejen som tog all hans uppmärksamhet från Ivar Los park den kvällen. Egentligen brydde han sig aldrig om pundarna men det kändes konstigt att vara glad över att just deras liv hade gått åt helvete – för deras pissliv hade berikat hans eget i förlängningen. Pundarna hade indirekt gett honom Lena. Men nu höll det på att gå åt helvete. Erik: vilsen, förvirrad, rädd och fylld av självhat. Han måste sluta duscha nu. Förbereda ännu en lögn att finta bort Lena med tills han slutar vara vilse.
En trappa ner: Lena står i köket. Plastar in den oförtärda middagen i gladpack, placerar den i kylskåpet, torkar snabbt bort en tår från kinden och går bort mot dotterns sovrum. Lou är parets enda barn och ska fylla fem år nästa vecka. Lena öppnar försiktigt dörren, lutar sig mot dörrkarmen och tittar på sin dotter. Där ligger hon fridfullt och sover. Totalt omedveten om det darr som börjat eskalera inom familjen. Lena tänker att så måste det fortsätta. Hon måste skydda sin dotter. Att rädda förhållandet har känts viktigt med tanke på henne, samtidigt har hon en man som blivit mer och mer oförmögen att kommunicera. Därför måste hon sortera bland sina alternativ. Hon går fram till sängen, släcker nattlampan, backar ut från rummet och stänger försiktigt dörren bakom sig. Hon tittar upp mot övervåningen och hör hur Erik vrider av duschen. Hon måste gå upp till honom. Få svar.
Lena sitter på sängkanten med benen i kors när Erik kommer ut från badrummet.
“Nå?” säger Lena samtidigt som Erik drar åt en handduk runt höfterna.
“Tänker du berätta vad som verkligen hänt eller ska vi fortsätta låtsas som ingenting?”
“Det som hänt är att jag verkligen behövde hjälpa en konsult ikväll. Du måste lita på mig.” säger Erik och drar på ett leende som han känner landar rätt.
“Jag pratar inte bara om ikväll, jag pratar om de senaste månaderna när du inte gjort någonting annat än att bete dig som ett Ufo. Lou känner inte igen dig längre, det måste du ha märkt?”
“Vad fan menar du? Vadå inte känner igen mig?” Erik vet precis vad hon menar och han har själv märkt att Lou varit avvaktande. Varje dag. Men sanningen gör så jävla ont att höra och detta var den värsta av sanningar.
“Du vet precis vad jag menar. Och spela för fan inte dum för då skiter jag i det här. Jag orkar inte leva med dig längre om du ska fortsätta så här.”
Erik går fram, sätter händerna mot Lenas panna och kysser henne i pannan.
“Du måste lita på mig nu. Det är ett fullkomligt kaos på jobbet. Jag befinner mig i det här kaoset 60 timmar i veckan, jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkade mig. Men jag vill inte heller det här och när den här perioden är över lovar jag att allting kommer bli bättre.”
Lena: tömd på energi. Ledsen. Utmattad. Orkeslös. Hon vet inte om hon kan lita på honom men den där förklaringen är bättre än ingenting, tänker hon. Den får duga för stunden. Hon tar tag i Eriks händer på hennes kinder, snyftar till och tittar honom i ögonen. Hon ler. Han ler. I ögonblicket känns det tryggt och härligt för båda två. Samtidigt: som konstgjord andning. Som en kort diabild av något som iallafall snuddar vid lycka.